Fulton Street

Inte bara för att det regnar i Skåne idag (som bara Skåne kan regna) men jag saknar ändå kvarteren kring Fulton Street redan - efter att ha landat igår. Kyrkan snett över gatan. Kinahaket Happy Restaurant. Hemliga tecken som man inte vet hur man ska tolka. Trappuppgångarna. Bakgårdarna. Människorna.






Jag skrev en artikel på 8000 tecken, om klass, kön och etnicitet, med utgångspunkt från Fulton Street i Fort Greene, som är en otroligt intressant och komplex gata i det avseendet. Sedan blev det för komplicerat. Texten ligger fortfarande obearbetad i datorn. Tankarna, intrycken, och försöket till analys får sjunka lite och så får jag återkomma. Varje gång jag har gått Fulton fram och tillbaka dessa veckor har jag tänkt på min egen etnicitet, min egen klass, kön, genus och allt annat man går och bär runt på dagligen och som blir tydligt först i frontalkrocken eller åtminstone friktionen med omvärlden. Fulton Street är dessutom på många sätt en delad gata och jag bodde precis på gränsen.

Nu ska jag sova resruset av mig medan mina tonåringar är i Malmö. Jag kom hem efter en sömnlös natt på planet med ett enormt intressant ressällskap som berättade om sina erfarenheter från Afghanistan, Syrien, Libanon och Ryssland (hela natten - varför händer sånt alltid mig? Det är bara att lyssna, tacka och ta emot.) Upptäckte - som alltid - när jag väl kom hem från Köpenhamn till Simrishamn hur stora mina ungar är (en bra bit längre än mig) hur fina de är, hur mycket egna personer med egna viljor, tankar, värderingar och intressen de blivit. Känner mig liiite som en dålig mamma för att jag har varit borta så länge. Men när jag satt som en trött trasa på pallen i köket och såg dem stå och hänga på varandra och prata och skratta i mun på varandra och utstråla en massa tonårsharmoni (ja, det finns sån) så insåg jag att jag nog ändå har gjort något rätt någonstans, eller (förmodligen) så är allt deras egen förtjänst. Kanske är det i alla fall lite spännande och stimulerande att ha en mamma som drar iväg till New York ett tag. Nästa gång får min äldsta följa med. Längtar efter att visa en stad som både sjuder, kokar, svänger, växer, förvandlas och klarar av att härbärgera hela världen - bokstavligen - utan alltför mycket friktion. Enligt alla jag talat med är det tack vare stadens förre (och vid det här laget rätt världsberömde) Mayor Giuliani. Han som från 1994 och åtta år framåt lyckades omskapa New York till en betydligt säkrare stad - för alla. Särskilt de som bor i de oroligare och fattigare områdena.

Jorden runt

Hur är det att vara 16 år och stå i pälsmössa, klänning och vita strumpbyxor en försommarvarm dag som den här, mitt i brusande New York när de jämnåriga latinokillarna spelar basket, hiphop och kysser tjejer i samma gathörn. Jag kan inte låta bli att undra - hormoner, adrenalin … är det bara ett påhitt? Hur många procent av dessa ungdomar gör en helt vanlig tonårsrevolt och väljer ett annat liv än sina föräldrar - eller snackar vi promille, kanske?

Det stora chassidiska området i Brooklyn är intressant, men jag känner mig alltid lite illa till mods när jag har varit där. Dels är dessa kvarter på sina håll ganska skräpiga och ruffiga. Barnen är i och för sig härliga att se, fulla med spring och i stora syskonskockar på trottoarer och gallerförsedda balkonger. Men väldigt tidigt ser de ut som små vuxna och särskilt betryckt blir jag när pojkar på elva, tolv år redan har lärt sig att vända bort blicken när de passerar mig på gatan. Alla män utom de äldsta gör det, inte bara blicken, hela kroppen vänds bort. Jag vet att jag är löjlig men efter någon timme här känner jag mig alltid lätt pestsmittad. Kvinnorna gör inget motsvarande varken mot mig eller passerande män. Igår när jag plockade upp en skallra som en tjej släppt ut genom gallerspjälorna i sin balkongbur och stack in den till mamman, var mamman mycket vänlig och småpratade lite. Det enda som känns jobbigt med kvinnorna är att de ser otroligt anemiska ut, ljusbrist, blodbrist, bleka och tärda, möjligen av de många barnen.


Jag tog några försiktiga snap-shots men det var inte populärt. När jag tagit den sista bilden av familjen här nedan, spottade någon i den mötande klungan av yngre män tre gånger. Jag antar att jag gjorde bort mig, även om jag bara fotade nackar och ryggar. Efter det blev det inga fler bilder. I alla fall inte här.
Lördag vid middagstid är en bra tid att besöka Williamsburg, fullt, fullt, med folk på gatorna. Jag hamnade mitt i de sammanstrålande lämmeltågen från olika synagogor kring Bedford och Whyte. Kulturkrocken kunde inte vara större än att som jag komma gående nedifrån de karibiska delarna av Fort Greene och Bedford-Stuyvesant där snubbar och gubbar, tandlösa och guldtandade smilar åt en och säger ”hi, sweetie, looking good today” eller ”gorgeous - don’t loose that smile of yours”, upp till gatorna i Williamsburg där männen vänder bort allt de har när de passerar. Jag har mycket lättare att hantera det förstnämnda. Det är ändå ett språk en sån som jag kan förstå, och svara på.


Jag tog en buss vidare genom de livliga polska delarna av Greenpoint. Hela vägen upp till Queens som jämfört med Brooklyn är mer slitet och ”not as pretty” som en Queens-tjej sa till mig. Utsikten över Manhattan är dock rätt hänförande från tunnelbanan, som snarare är en high-line ute i det fria ända till ändhållplatsen i Flushing. Fascinerande att se att vid en station står det bara latinamerikaner. Vid en annan är alla väntande på perrongen av asiatiskt ursprung. Jorden runt på åttio minuter.

Vintern gick, sommaren kom

När förlaget bad mig göra den här bloggen under mina Brooklynveckor behövde den ha ett namn - som plötsligt blivit väldigt daterat ... "Brooklynsommar" borde den kallas nu, värmen verkar vara här för att stanna. New Yorkborna är snabba att klä av sig och njuta solen, som synes. Fast vad vet man, vädret i den här stan är känt för sin ombytlighet. Hela stan är en ombytlig, rastlös, levande, mångskiftande, underbar röra av intryck.



Eftersom jag ska föreställa författare och det här skulle vara en blogg för förlaget borde jag kanske skriva mer om mitt skrivande men mina många långa vandringar och oändliga cirklande genom Brooklyn är också vad skrivandet handlar för mig. Kolla på folk, snacka med folk, tjuvlyssna på folk, vända blicken uppåt, kika in bakom, försöka bilda sig en uppfattning om hur livet kan vara här, vilka drömmar folk verkar ha, små som storslagna, fundera på vem jag själv är här, vad den här platsen gör med mig, vilka minnen, rädslor, tankar, frågor och längtan den väcker.

*

Dagens utmaning: levande motiv längs Fulton, Pulaski, Myrtle och Vanderbilt. På ett visst respektavstånd, men i alla fall.

Klick!

Solen häller ner över gatorna i Brooklyn idag. Det är egentligen inte optimalt fotoväder, skuggorna blir hårda och färgerna kalla men varje väder har sin tjusning. Jag försöker vänja mig vid att rikta kameran mot levande objekt, men det tar emot. Jag bryr mig inte om att tuffingarna som passerar skrattar åt mig när jag står på ett ben bakåtböjd lutad mot ett träd i ryggknäckarvinkel för att få med en osannolikt amerikansk "Liquor"-skylt från spritförbudets 30-tal. Men jag är överkänslig mot att folk ska känna sig obekväma med att jag riktar en kamera mot dem. Det är jäkligt synd för folk i den här stan är så vansinnigt snygga, heterogena, läckra, crazy och fotogenique. Idag en casanova (in his late eigthies) på Fulton Street, såg ut som om han klev rakt ut ur 20-talet och in i vår tid, Louisiana-style, Mississippi-look, med hatt, spatserkäpp, myggjagare, blixtrande glimt i ögonen, guldtand och hela baletten. Naturligtvis brände han av ett milliondollar-leende och sa "hey sweetie", (men det gör de ju alla). Kameran glödde i fickan, men tog jag upp den? Nej. Brände bara av ett likadant leende tillbaka och sa "hey, there - have a good one". Om jag bara varit 40 år äldre hade han varit precis min kille.

En och annan förstulen bild på rörliga mänskliga objekt blir det förstås, men jag måste verkligen jobba på det här ... Jag är ju inte särskilt blyg av mig annars, inte med främlingar i alla fall. Jag pratar gärna med folk jag träffar, möter alltid blickar, men med kameran i handen känner jag mig som en förbrytare, åtminstone en fluktare, i alla fall en voyeur, och det gillar jag inte.




Förstulet och på distans, som sagt ... Till och med när jag fångar mig själv ser jag lite undanglidande och besvärad ut. Men, okej, jag gillar ju nya utmaningar, så detta att fånga främlingar på gatan i min lins får bli en av dem. Jag har trots allt världens mest diskreta kamera, så liten att den knappt syns när jag har den i handen, så oskuldsfull att den inte borde provocera någon.

Lower East Side

En sväng till Manhattan, Lower East Side. Lite lugnare och inte så posh där som i Soho eller The Village. Orchard Street är en typiskt bra gata att gå, kanske med en avstickare för en billig kaffe på klassiska Katz’s på East Huston Street (nu låter jag som en Vagabond-guide, jag hör det.) Orchard är ett stillsamt, undanskymt stråk och jag gillar sådana. Där man måste vara uppmärksam för att lägga märke till de små detaljerna, där inte allt serveras med guldsked. Udda skräddare, urtida underklädesbutiker, polsk pickels i tunnor på gatan.


Någon ”Crepe Suzette Corsette” på den här osannolika judiska lingeriebutiken blev det dock inte för mig. Shopping gör mig rastlös, jag vill hellre uppleva. Korsett, regnbågsfärgade skidglasögon och franska ostar – behöver man det verkligen? Okej … kanske ostarna.



Sedan vidare längs Broom Street genom China Town till Soho. Om jag inte vet vart jag ska ta vägen i New York går jag till Soho. Det har blivit lite för fint och snobbigt där men samtidigt ... mmmm ... folklivet, hundlivet, ungt och heterogent, urbant, bohemian chic. Köpa något att äta stående i fönstret på Dean & Deluca på Broadway och se Mr Cool & Mrs Gorgeous gå förbi med varsin fyrbent älskling. Jag hade varit så länge ute i Brooklyn att jag glömt hur höga husen är på Manhattan. Hur smäckra, läckra, romerskt pelaraktiga med snirkliga korintiska kapitäl. Åh, stad, jag älskar dig, älskar du mig … nej ... du är ju bara en stad, så hård och så snygg.
Dagen slutade uppe i Midtown på Skandinaviska huset där Monika Fagerholm läste ur och pratade om Den amerikanska flickan på sjungande engelska. Hon skulle vidare till Boston och väl hemma vidare iväg igen ... Hektiskt liv i väldigt snygga gröna high-heels. Fint att de har kultur på Scandinavia House, förresten, jag har varit där tidigare år under PEN-festivalen på intressanta paneldiskussioner. I reklambroschyrerna för Sverige i foajén syntes annars bara tandblekta leende prinsessor, slick design och overkliga photoshoppade naturpanoraman.

Fick en sista glimt av Grand Central Station i kvällningen innan jag slank ner i tunnelbanan för att ta mig ut till Fort Greene.

Den är så vacker. Som en dröm om de stora gamla centralstationerna i Europa. Och ostronbaren under marmorgolvet – en dold skatt. Den här restaurangen som sticker ut som en välvd grön tunga är inte heller så dum …

Somnade blek om nosen, alltid som lyckligast när jag är som tröttast.

Odessa

Jag ser henne nästan varje dag på min gata, Clinton Avenue. Hon kan knappt gå men det stoppar henne inte. Hon tar sig fram två steg, stannar och vilar på käppen och pratar med någon, två steg till, stannar och snackar. Det tar henne en evighet att ta sig ett kvarter men hon får väldigt mycket ventilerat, avhandlat och uppdaterat. Om det är någon som undrar om det där blå är en mössa … så är det inte det. Det är äkta hår. Lite tonat, bara.

Gick en sväng i Lilla Odessa ute vid Coney Island igår, guidad genom denna vackra off season vårvinterödslighet av Naja Marie Aidt - och så den där märkliga upplevelsen ... av att alla omkring en plötsligt pratar ryska, och någon cyklar förbi i högklackat och rysk pälsmössa, gamla gubbar som sitter med sina schackspel i snålblåsten. En av de saker som är lätta att gilla med New York är trots allt att det inte är särskilt amerikanskt.