Söt, syrlig, sensuell, sensibel

Nätterna, dagarna, brinner bara så snabbt, i den här takten finns vi ju snart inte mer, kan jag inte låta bli att tänka. Tunnelbanetågen går rakt under min lånade säng och markerar tiden i jämna intervall, nästan omärkligt, en skälvning i vattenglaset vid fönstret, bara. Jag somnar lätt här, kanske är det en väldigt utdragen jetlag? Elva på kvällen känns verkligen som fem på morgonen i min kropp. Borde jag ha ställt om klockan? Men jag vill veta vad klockan är där mina barn är, det ger mig en känsla av att vara närmre dem och ha lite koll, hur illusoriskt den känslan än är.

Jag somnar lätt, sover lätt, drömmer lätt, vaknar lätt och vet inte alls var jag är. Nätterna är röda och slamriga, sirener, artificiellt ljus, hela tiden röster på gatan utanför. Igår när jag inte kunde somna hade jag filmfestival de lux med mig själv istället, en söt, en syrlig och en sensuell, ”Lars and the Real Girl” ”Margot at the Wedding” och ”In the Cut”. Bra allihop, även om ingen av dem gick upp mot ”Fish Tank” av Andrea Arnold som jag såg på bio häromdagen, den var sensibel, smart, soft och såå sanslöst rörande.

Och så måste jag ju hinna jobba också ... skriva, skriva ... inte lätt när man har världens outtömligaste stad utanför dörren. Men snart bär det av hem till verkligheten igen, inte för att det inte går att skriva där, jag hade bara den fåfänga förhoppningen att hinna så himla mycket här.

Sol och skugga

Solen flödar kall och vacker. Jag drar vidare med min kamera. Här ett par bilder från igår, från Red Hook som är Brooklyns wild, wild west. Liknar inte riktigt någonting annat i den här stan. Jag måste snart hem och tömma kameran innan den spricker, gallra bort somt och försöka bringa lite ordning bland de bilder jag behåller.

I morgon bär det av till civilisationen igen, Manhattan. Monika Fagerholm läser ur sin nyöversatta The American Girl på Scandnavia House och jag har sagt att jag ska komma, kul att representera Sverige i publiken, även om jag säkert inte är den enda att göra det. Men här alltså: Wild West Red Hook.

Malcolm X Boulevard

Som mamma finns det ingenting som kan ge en mer ont i magen än sånt här, den här typen av lappar som man kan hitta i alla större städer. Här i en trappuppgång på Malcolm X Boulevard i Bedford-Stuyvesant. Särskilt när man ser på datumet att den hängt där i över två år.
Bedford-Stuyvesant är den hårdaste stadsdelen i Brooklyn, fick jag höra. Jag åkte dit. Jämfört med det jag sett av Brooklyn hittills stämde det, lite hårdare, skräpigare, fattigare, ödsligare. Det var inte fotoläge, inte läge att stanna och hala upp en kamera. Jag gick Fulton Street ut till Utica. Gick Malcolm X Boulevard upp till Myrtle. Sedan buss längs råddiga, livliga Broadway som löper under den skramlande tunnelbanehigh-linen på gränsen till Bushwick, hela vägen in i de chassidiska delarna av Williamsburg. Kan rekommendera denna tur.

Sedan blev det fascinerande dansk-fillipinsk performance i SoHo, jag kom inte hem igen förrän det blivit mörkt, men som tur är har jag en granne som aldrig går och lägger sig. Han lyser alltid med sin närvaro på andra sidan gatan, hur sent jag än kollar ut genom fönstret.

Några timmars sömn innan heldagsseminariet på Columbiauniversitetet om och med Judith Butler. Men det kräver ett eget blogginlägg ... om jag någonsin lyckas samla tankarna tillräckligt - jag betvivlar det. Det blev nio fantastiskt stimulerande och intellektuellt maxade timmar med en intensivt delaktig Judith Butler. Det blev också dagen då snön smälte och våren anlände långt bortifrån - Mexiko, eller nånstans. Nu är den här. Ta i trä, och allt det där ...

Lilibeth

Nu ska jag se om jag blir insläppt på det här i SoHo, efter tips av en författarkollega. Det ser onekligen lovande ut: “The Present Doesn’t Exist in My Mind, and the Future is Already Far Behind”
"A one-woman performance piece by Lilibeth Cuenca Rasmussen - visions of female sexuality and the subjugation of women - a strong woman with attitude, and who serves her point of view in a direct way, a woman who is proud of being a woman." Jajamen.

Studs

Och sist men inte minst, förstås ... bland "saker som gjort mig glad de senaste dagarna" är jag gladast av allt för att min bok verkar ha fått vingar - eller i alla fall fötter med schyst studs. Kolla, bara. De ger sig iväg i lite olika vädersträck, till andra länder och allt - för att bli översatt där. Åh, glädje!

Två dygn senare, fortfarande vaken

Det händer för mycket. Hur ska man hinna … skriva … svara på frågor, tacka alla som skriver så vackert till en (tack!), svara ja eller nej på förfrågningar, och så allt det där man måste kolla med kontrakt och rättigheter och inbokningar, och hur var det nu med det och det och det … och solen i Brooklyn – alla oändliga ytor jag ännu inte avsökt, de väntar på mig. Jag är en sån sort, tror jag, all-or-nothing: när jag är i Brooklyn så ÄR jag i Brooklyn, när jag samtalar med någon så SAMTALAR jag med någon, när jag är glad så är jag GLAD, när jag är deppig så är jag HELT under täcket. Ett par dagar nyss var jag det – det blev sån här vardag, ni vet, "badrumsvardag", till och med här i fantastiska New York
men sedan blev jag som tur är hungrig. Och då var jag ju gudskelov tvungen att krypa upp till kylskåpet … ägg, persilja, kapris, tomater vad var som fanns och jag har aldrig förstått grejen med kapris, men min hyresvärd hade en burk och den där sältan var precis vad jag behövde - nu har jag tömt hela burken och måste köpa en ny. Och så stod där en burk av energidrycken ”Monster”, som jag fångade häromdan när den langades ut gratis från ett lastbilsflak - kapris och monster gjorde mig tvärgott – särskilt det sistnämnda ... här är jag nu, två dygn senare: fortfarande vaken.

Saker som gjort mig glad de senaste dagarna

Pulsen i den här stan

Kulturutbudet
(med en sån här bio runt hörnet - hur ska man hinna jobba ...
"Viewing 24 hours Booth", bara vuxenfilm på repertoaren)

Grejer som ser amerikanska ut

Humor som ser amerikansk ut

Bilar som ser ... snygga ut, helt enkelt

Att plötsligt hitta ett kurdiskt bibliotek
(i ett kvarter där man absolut inte förväntar sig det)

Att återse Fred

Silhuetten av ved (mitt i stan)

Att Brooklyn gör allt för att svenskar ska känna sig som hemma:
snö, sportiga människor, plastdass

Att hitta en bokhandel som denna
(och stanna där hela eftermiddagen medan gatorna utanför snöar igen)

Att kika in på bakgårdar

Att pyssla med min tvätt
Matkulturen

Brandstegar (kan inte få nog av dem)

Döda fladdermöss (får väldigt snabbt nog av fladdermöss)
Min lilla grannpojke - det syns inte här men han studsar alltid när han går, ser alltid glad ut, jag börjar misstänka att han lever i en egen värld
Skuggorna

Att vända blicken uppåt