söndag 28 februari 2010

Saker som gjort mig glad de senaste dagarna

Pulsen i den här stan

Kulturutbudet
(med en sån här bio runt hörnet - hur ska man hinna jobba ...
"Viewing 24 hours Booth", bara vuxenfilm på repertoaren)

Grejer som ser amerikanska ut

Humor som ser amerikansk ut

Bilar som ser ... snygga ut, helt enkelt

Att plötsligt hitta ett kurdiskt bibliotek
(i ett kvarter där man absolut inte förväntar sig det)

Att återse Fred

Silhuetten av ved (mitt i stan)

Att Brooklyn gör allt för att svenskar ska känna sig som hemma:
snö, sportiga människor, plastdass

Att hitta en bokhandel som denna
(och stanna där hela eftermiddagen medan gatorna utanför snöar igen)

Att kika in på bakgårdar

Att pyssla med min tvätt
Matkulturen

Brandstegar (kan inte få nog av dem)

Döda fladdermöss (får väldigt snabbt nog av fladdermöss)
Min lilla grannpojke - det syns inte här men han studsar alltid när han går, ser alltid glad ut, jag börjar misstänka att han lever i en egen värld
Skuggorna

Att vända blicken uppåt

fredag 26 februari 2010

A i Amerika

Vi talade en hel kväll om poesi, Inger Christensens särskilt, en liten grupp unga poeter som jag följde med ut efter en uppläsning. Jag behövde bara fråga dem om de kände till hennes poesi, så var vi genast vänner. Kanadensiska Anne Carson hade vi också gemensam. Hela kvällen vandrade min anteckningsbok runt och fylldes med namn på amerikanska poeter jag borde läsa och märkliga ställen i den amerikanska öknen dit jag borde söka som writer in residence. När jag kom hem till lägenheten sent om natten hittade jag förstås Inger Christensens samling ”det” "it" i min hyresvärds hylla. Slog upp på måfå, och det första ord min blick föll på var "Brooklyn". Sweet destiny.


Here: especially for Daniel, Ari, Danicia, Joy and you other friends in poetry (thanks for your hospitality, and for telling me what to read - to explore the A in America.)

”to gather the sunlight-clear detalis into a god of semen
to enamel hopeless words with secretions
to move in blue opalescent bodies
as in the city that flows in the blood
as in the blood that flows in the city
in pleasure
senses
metabolism

to feel that an arm is a street/stop/that a head is a mall in a suburb/stop/that a breast is a brownstone in Brooklyn/stop/the stomach a factory in Yokohama/stop/the bowels a tree/stop/in a back yard in Frankfurt/stop/intercourse/stop/a Concorde landing in Tivoli Gardens/stop/to send this message/stop/for your sake/stop/to fill endlessly vanishing city/stop/ with a lack of explanation/stop/for your sake/stop/for your sake for your sake we are all metaphors for each other"

* inger christensen, from the collection "it"

onsdag 24 februari 2010

"A Portrait of the Artist as a Young Dog"


Jag gick förbi ett av många tvätterier här (nästan alltid kinesiska) och fastnade i fönsterglaset. Kom på att jag tagit en liknande bild av det som kallas pärlfiskarens hus där jag bor vid Skånekusten. Så nu lägger jag in den bilden här, och plågar mig med lite hemlängtan. Har alltid tyckt att det är vackert att ordet "nostalgi" betyder "hemsjuka" (av grekiska "nostos", hem, och "algos", sjuka) Fast hemsjuka är egentligen inte riktigt min grej. Jag längtar oftast bort - men vet inte om det finns något ord för det. (Inte bort från de jag älskar, bort som i vidare, mot nya erfarenheter, dörrar jag aldrig öppnat tidigare.)

måndag 22 februari 2010

God forbid

Efter ambitiösa fältstudier på gator och torg, drugstores och caféer, parker, bibliotek, skolgårdar och bakgårdar i snart tre veckor, måste jag säga att amerikanska barn verkar nästan oroväckande väluppfostrade. Men ändå rätt harmoniska, liksom - och kan inte låta bli att undra om det (gud förbjude!) hänger ihop på något sätt?



Ska tänka över saken och återkomma, nu måste jag sjunka ner i mitt romanmanus ett tag. En stämningsbild till bara, från en av de många sköna independent-bokhandlarna i Brooklyn. Jag har varit inne och vänt i de flesta vid det här laget. Den här svartvita minisfinxen var bara en av de levande inventarierna på det här stället. Kanin fanns även, liksom en leguanödla. Groovy. Fast katten i den lockande lässoffan hade ändå högre mysfaktor än leguanen. Jag slog mig ner hos den en stund, kliade den bakom örat och läste i min nyinköpta The Paris Review, ett av specialnumren med bara intervjuer. Ett intressant samtal med Toni Morrison, bland annat.

Joan Didion

En mystisk källa som kallar sig "Akvedukt" rättade mig just i min okunnighet kring Joan Didion-översättningar:
"Bönbok för en vän utkom 1978 på Norstedts i Brita Dahlmans översättning; nyutgåva 2009 på Atlas" skrev denne någon i kommentarsfältet. Tack Akvedukt för lite sanningens vatten. Bra att jag fick en chans att rätta mig själv. Jag har uppenbarligen varit för upptagen med min egen bok för att ha koll på böcker som kommit förra året (och 1978 när den första översättningen kom hoppade jag fortfarande hage och tuggade bubbelgum.) Det gläder mig mycket med nyutgåvan! Joan Didion är en av mina favoriter. Hennes torrhet, exakthet, känslighet, skärpa och feeling för det poetiska i det opoetiska.

lördag 20 februari 2010

I will be her witness



”I will be her witness.
That would translate "seré su testigo", and will not appear in your travelers’ phrasebook because it is not a useful phrase for the prudent traveler.”

Det är för romanöppningar som denna jag gillar Joan Didion. Som stilist, först och främst, är hon en förebild. Jag köpte ”A Book of Common Prayer” på den här bokhandeln i Park Slope igår: om två kvinnor, Grace och Charlotte i Boca Grande, Centralamerika. Tror inte att den finns på svenska, men är det någon man ska läsa på engelska är det Didion. Och hon är inte svår, bara väldigt subtilt driven – som bra litteratur: lätt att läsa men komplex att uttolka.

Den här gatan i mitt område är ett stråk med diverse handel, vandel, diverse lite allt möjligt, lukten av brända däck. Man går inte omkring med en kamera där, det gör man inte. Men några snapshots kan man diskret skjuta av från höften, jag har en väldigt oansenlig liten skräpkamera som ryms i fickan, vilket är perfekt.

Här dealas det med något så hederligt som tomglas. Annat gods verkar inte fullt så oskyldigt. På bakgårdar, i skjul, i garage, baracker, portuppgångar och för all del också broad daylight. Who cares? De som bryr sig … är ändå inte här.

Står det lite varstans - men man ser dem aldrig ... de osynliga bestar som sägs vakta överallt.

torsdag 18 februari 2010

Ett nytt drama varje dag


Jag kan inte förstå att det är två veckor sedan jag kom hit. Idag blommar den sista liljan på sin sista dag. En vissnad musa ersätts nu av två andra: den förtappade marijuanaflickan ...
och den desto bättre (helt fantastiska!) diktsamlingen "Alting blinker", som jag fick av Naja Marie häromdagen. Hennes novellsamling Bavian har jag redan, liksom hennes samlade poesi som kom för något år sedan. Att utväxla böcker med kollegor är bland de finaste momenten i författarskapet.
Och i trappuppgången aldrig en lugn stund - ett nytt drama varje dag ... gratisstoff till nästa roman.

onsdag 17 februari 2010

Alla resor har hemliga destinationer

"Alla resor har hemliga destinationer som den resande inte är medveten om". Alla resor har också sin värsta dag. Min var igår. Så nu är den överstökad ... knock on wood. Ljus i tunneln igen. Jag tänker på Fred, the tap-dancer. Det hjälper.

måndag 15 februari 2010

Let me proudly present



Fred - who everyday goes down to this empty tunnel in Prospect Park to practise his tap-dancing. Because the echo is so good there, he told me. And because in that way he doesn’t have to pay for a studio space. At first I thougt he was a bit high, he moved that way, but when I started to talk to him, I could tell he wasn’t – he was just very into what he was doing. He didn’t tap-dance in a cheery way like Fred Astaire, but slower, a bit sad. I really didn’t want to disturb him but I knew I would regret not taking his picture (and I didn’t want to take it without asking him first) so, I gently interrupped him. I gave him my name and he gave me his and I asked if he’d been tapping all his life, since he was so good. ”No, I started late. A few years ago”, he answered. Then he wished me luck with my writing, and I wished him luck with his tapping, and we went separate ways. I can still hear his feet move on that small piece of wooden-board.

lördag 13 februari 2010

Here comes the snow

En resa mellan klimatzoner blev första Brooklynveckan. Det började med kall torr senhöst. Sedan kom snön – i ofattbara mängder. Flingor stora och våta som spottloskor. Snöblind försökte jag ta mig fram bland slirande bilar och växande drivor. Det jazziga Brooklyn såg ut som ett vinterbistert Petersburg – och Raskolnikov, det var jag. Jag har visserligen ingens liv på mitt samvete, men jag har lämnat mina barn (tonåringar) i massor med veckor. It’s a crime. På snön följde nålvasst ishagel – rätt åt mig – bästa boten mot ett skitigt samvete är lite ren smärta. ”Det är ett stort ovädersmoln på väg över New York”, sa tjejen i mataffären, ”men vid midnatt kommer det att ha passerat.”
Hela tiden fram till midnatt gick snöslungorna utanför – terrorhögt … Att det här är folket som älskar sina bilar mer än sina barn verkar vara en myt. Åtminstone älskar de inte andras bilar mer. ”Oh, is that your car? See if I care …” Bilarna sprutades skoningslöst ner med hårdtryckssnö. Absolut ingen var ute och gick i ovädret – men ifall nu någon ändå var dum nog att göra det, skulle den människan i alla fall inte behöva leta efter trottoaren. Bilägarna däremot … fick leta länge och väl efter sina försvunna ögonstenar.
Den här killen höll på i över en timme på natten med att försöka hacka fram sin bil - med en imponerande stoiskhet som känns helt typisk New York. Folk klagar banne mig aldrig över någonting här. Flera främlingar kom fram och frågade om han behövde hjälp och han tackade artigt och lättsamt nej: ”Thanks, I’m fine.” I nittio minuter? Utan vantar. Fine? I bara huvtröja. Med ishacka, isskrapa, snöborste, skovel. Bara en kort paus där han värmde sig i bilen för att inte frysa ihjäl. Respect.
Dagen efter snöinfernot satt jag och en författarkollega på en bänk i solen och tjuvrökte efter lunchen vi träffats för. Hällande vårvintersol medan smältvattnet forsade i rännstenarna, ett knistrande ljud när isen släppte från grenarna. Också mentalt innebar den lunchen islossning. Tack sol. Tack kollega. Tack stärkande bönsoppa. Tack Brooklyn, som gör mig en smula mer oförvägen.

fredag 12 februari 2010

Konsten att återvända

Konsten att återvända har jag aldrig varit bra på. När jag var yngre kände jag en motvilja mot att korsa mina egna spår, öppna gamla dörrar, men tiden förändrar en. När jag fick möjlighet att hyra det här rummet i Fort Greene igen tvekade jag inte. Lägenhetsinnehavarens och min bana korsade varandra mer eller mindre i luften. Det fanns ingen tid att överlämna nyckeln från hand till hand. Utan portnyckel måste jag ta mig in i huset. Vinter, kallt, och dessutom i ett område där man inte har lust att stå med ett stort bagage och flagga med sin vilsenhet. Lyckades ta mig in genom porten i alla fall, återstod bara att se om jag skulle hitta lägenhetsnyckeln på det utlovade gömstället. Jodå, nyckeltrixet funkade också. Jag klev rakt in i känslan av urban compact living. Cykeln, gitarren, böckerna. Gasspisen och den stora sängen i samma rum. En svag lukt av hemrullade cigaretter och vita liljor.

”I pretend the beautiful lillies are for me”, messade jag till hyresvärden som var på väg till samma flygplats som jag just lämnat. För det kunde de väl inte rimligtvis vara? Till mig? Liljorna? Jodå. ”Don’t pretend”, blev svaret, ”the lillies are for you.” Här är jag inte bortskämd, ska sägas. Inte med gåvor, krusiduller, liljors myckenhet. Är det till New York man måste åka för att … Jag kunde inte motstå frestelsen att berätta om liljorna för honom därhemma, som aldrig köper sånt till mig. Älskade knöl. Ångrade mig nästan genast. Liljor är knölväxter, kom jag på. Och jämfört med snittblommor kan knölar vara väldigt, väldigt länge. Jag rullade ihop mig, knockad av deras doft, av jetlagen, av sirenerna, stadens memento mori natten lång längs Atlantic Avenue.

onsdag 10 februari 2010

New Yorkkängor och New Yorkmössa

”Jag köpte New Yorkkängor och New Yorkmössa. Spelade Porgy & Bess. Reste med förhoppningen om att skyskrapor, dollar och lukten av frityr skulle bota mig. Bota mig? Det var inte lite jag begärde, New York är ju bara en stad. Men om inte glömskan kom till mig måste jag uppsöka glömskan, korsa glömskans flod, vad den nu hette, jag hade inte full koll på Helvetets geografi, visste bara att jag befann mig mitt i.”Jag är tillbaka i New York igen. Spelar inte Miles Davis ”Porgy and Bess”, men Nelly Furtados ”Say It Right”. Det är ocharmigt februariväder här, fast stan är snygg ändå. Huvudpersonen i min roman reser vid ett tillfälle hit för att uppsöka glömskan. Hon skulle ha älskat kvarteren jag bor i nu. De som har läst om henne vet varför – här finns någonting i luften som hon skulle ha gillat. Lite elektriskt, lite spännande utan att så mycket nödvändigtvis händer. Nu är det vinter och mindre häng i gathörnen än förra gången jag var här, den varma våren för ett knappt år sedan. I ett par månader framöver hyr jag ett rum i Fort Greene, en av de delar av Brooklyn dit gentrifieringen ännu inte har nått. Den kommer säkert, men känns fortfarande väldigt långt borta. Sista biten i tunnelbanan är jag det enda blekansiktet i vagnen, och definitivt den enda med bagage med flygetiketter på. ”Clinton Avenue between Atlantic and Fulton”, skulle man säga om man tog taxi hit. Men det blir alltid tunnelbana, allra helst går jag. För att kunna vara nära det jag ser, besvara blickar, lyssna, samtala. Det finns gator där man bör undvika blickar och helst inte stanna upp alls, men min erfarenhet är att det sällan är någon fara så länge man är uppmärksam och håller sig i rörelse. Uppmärksamhet och rörelse blir ett sätt att leva, och är helt avgörande för mig när jag skriver. Aldrig stelna, aldrig känna mig för säker. I den stora stadsdelen Brooklyn har jag mycket kvar att utforska, områden som Bushwick, Flatlands, Bedford-Stuyvesant, Gravesend, Coney Island, Reed Hook. Men jag börjar med utsikten från mitt fönster. Är man tillräckligt uppmärksam räcker det som stimulans ett tag. Clinton Avenue, inte lika storslagen som namnet försöker påskina, men jag gillar den. När jag lyfter blicken från skärmen är detta vad jag ser.