En resa mellan klimatzoner blev första Brooklynveckan. Det började med kall torr senhöst. Sedan kom snön – i ofattbara mängder. Flingor stora och våta som spottloskor. Snöblind försökte jag ta mig fram bland slirande bilar och växande drivor. Det jazziga Brooklyn såg ut som ett vinterbistert Petersburg – och Raskolnikov, det var jag. Jag har visserligen ingens liv på mitt samvete, men jag har lämnat mina barn (tonåringar) i massor med veckor. It’s a crime. På snön följde nålvasst ishagel – rätt åt mig – bästa boten mot ett skitigt samvete är lite ren smärta. ”Det är ett stort ovädersmoln på väg över New York”, sa tjejen i mataffären, ”men vid midnatt kommer det att ha passerat.”
Hela tiden fram till midnatt gick snöslungorna utanför – terrorhögt … Att det här är folket som älskar sina bilar mer än sina barn verkar vara en myt. Åtminstone älskar de inte andras bilar mer. ”Oh, is that your car? See if I care …” Bilarna sprutades skoningslöst ner med hårdtryckssnö. Absolut ingen var ute och gick i ovädret – men ifall nu någon ändå var dum nog att göra det, skulle den människan i alla fall inte behöva leta efter trottoaren. Bilägarna däremot … fick leta länge och väl efter sina försvunna ögonstenar.
Den här killen höll på i över en timme på natten med att försöka hacka fram sin bil - med en imponerande stoiskhet som känns helt typisk New York. Folk klagar banne mig aldrig över någonting här. Flera främlingar kom fram och frågade om han behövde hjälp och han tackade artigt och lättsamt nej: ”Thanks, I’m fine.” I nittio minuter? Utan vantar. Fine? I bara huvtröja. Med ishacka, isskrapa, snöborste, skovel. Bara en kort paus där han värmde sig i bilen för att inte frysa ihjäl. Respect.
Dagen efter snöinfernot satt jag och en författarkollega på en bänk i solen och tjuvrökte efter lunchen vi träffats för. Hällande vårvintersol medan smältvattnet forsade i rännstenarna, ett knistrande ljud när isen släppte från grenarna. Också mentalt innebar den lunchen islossning. Tack sol. Tack kollega. Tack stärkande bönsoppa. Tack Brooklyn, som gör mig en smula mer oförvägen.
Hela tiden fram till midnatt gick snöslungorna utanför – terrorhögt … Att det här är folket som älskar sina bilar mer än sina barn verkar vara en myt. Åtminstone älskar de inte andras bilar mer. ”Oh, is that your car? See if I care …” Bilarna sprutades skoningslöst ner med hårdtryckssnö. Absolut ingen var ute och gick i ovädret – men ifall nu någon ändå var dum nog att göra det, skulle den människan i alla fall inte behöva leta efter trottoaren. Bilägarna däremot … fick leta länge och väl efter sina försvunna ögonstenar.
Den här killen höll på i över en timme på natten med att försöka hacka fram sin bil - med en imponerande stoiskhet som känns helt typisk New York. Folk klagar banne mig aldrig över någonting här. Flera främlingar kom fram och frågade om han behövde hjälp och han tackade artigt och lättsamt nej: ”Thanks, I’m fine.” I nittio minuter? Utan vantar. Fine? I bara huvtröja. Med ishacka, isskrapa, snöborste, skovel. Bara en kort paus där han värmde sig i bilen för att inte frysa ihjäl. Respect.
Dagen efter snöinfernot satt jag och en författarkollega på en bänk i solen och tjuvrökte efter lunchen vi träffats för. Hällande vårvintersol medan smältvattnet forsade i rännstenarna, ett knistrande ljud när isen släppte från grenarna. Också mentalt innebar den lunchen islossning. Tack sol. Tack kollega. Tack stärkande bönsoppa. Tack Brooklyn, som gör mig en smula mer oförvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar