Konsten att återvända har jag aldrig varit bra på. När jag var yngre kände jag en motvilja mot att korsa mina egna spår, öppna gamla dörrar, men tiden förändrar en. När jag fick möjlighet att hyra det här rummet i Fort Greene igen tvekade jag inte. Lägenhetsinnehavarens och min bana korsade varandra mer eller mindre i luften. Det fanns ingen tid att överlämna nyckeln från hand till hand. Utan portnyckel måste jag ta mig in i huset. Vinter, kallt, och dessutom i ett område där man inte har lust att stå med ett stort bagage och flagga med sin vilsenhet. Lyckades ta mig in genom porten i alla fall, återstod bara att se om jag skulle hitta lägenhetsnyckeln på det utlovade gömstället. Jodå, nyckeltrixet funkade också. Jag klev rakt in i känslan av urban compact living. Cykeln, gitarren, böckerna. Gasspisen och den stora sängen i samma rum. En svag lukt av hemrullade cigaretter och vita liljor.
”I pretend the beautiful lillies are for me”, messade jag till hyresvärden som var på väg till samma flygplats som jag just lämnat. För det kunde de väl inte rimligtvis vara? Till mig? Liljorna? Jodå. ”Don’t pretend”, blev svaret, ”the lillies are for you.” Här är jag inte bortskämd, ska sägas. Inte med gåvor, krusiduller, liljors myckenhet. Är det till New York man måste åka för att … Jag kunde inte motstå frestelsen att berätta om liljorna för honom därhemma, som aldrig köper sånt till mig. Älskade knöl. Ångrade mig nästan genast. Liljor är knölväxter, kom jag på. Och jämfört med snittblommor kan knölar vara väldigt, väldigt länge. Jag rullade ihop mig, knockad av deras doft, av jetlagen, av sirenerna, stadens memento mori natten lång längs Atlantic Avenue.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar