”Jag köpte New Yorkkängor och New Yorkmössa. Spelade Porgy & Bess. Reste med förhoppningen om att skyskrapor, dollar och lukten av frityr skulle bota mig. Bota mig? Det var inte lite jag begärde, New York är ju bara en stad. Men om inte glömskan kom till mig måste jag uppsöka glömskan, korsa glömskans flod, vad den nu hette, jag hade inte full koll på Helvetets geografi, visste bara att jag befann mig mitt i.”
Jag är tillbaka i New York igen. Spelar inte Miles Davis ”Porgy and Bess”, men Nelly Furtados ”Say It Right”. Det är ocharmigt februariväder här, fast stan är snygg ändå. Huvudpersonen i min roman reser vid ett tillfälle hit för att uppsöka glömskan. Hon skulle ha älskat kvarteren jag bor i nu. De som har läst om henne vet varför – här finns någonting i luften som hon skulle ha gillat. Lite elektriskt, lite spännande utan att så mycket nödvändigtvis händer. Nu är det vinter och mindre häng i gathörnen än förra gången jag var här, den varma våren för ett knappt år sedan. I ett par månader framöver hyr jag ett rum i Fort Greene, en av de delar av Brooklyn dit gentrifieringen ännu inte har nått. Den kommer säkert, men känns fortfarande väldigt långt borta. Sista biten i tunnelbanan är jag det enda blekansiktet i vagnen, och definitivt den enda med bagage med flygetiketter på. ”Clinton Avenue between Atlantic and Fulton”, skulle man säga om man tog taxi hit. Men det blir alltid tunnelbana, allra helst går jag. För att kunna vara nära det jag ser, besvara blickar, lyssna, samtala. Det finns gator där man bör undvika blickar och helst inte stanna upp alls, men min erfarenhet är att det sällan är någon fara så länge man är uppmärksam och håller sig i rörelse. Uppmärksamhet och rörelse blir ett sätt att leva, och är helt avgörande för mig när jag skriver. Aldrig stelna, aldrig känna mig för säker. I den stora stadsdelen Brooklyn har jag mycket kvar att utforska, områden som Bushwick, Flatlands, Bedford-Stuyvesant, Gravesend, Coney Island, Reed Hook. Men jag börjar med utsikten från mitt fönster. Är man tillräckligt uppmärksam räcker det som stimulans ett tag. Clinton Avenue, inte lika storslagen som namnet försöker påskina, men jag gillar den. När jag lyfter blicken från skärmen är detta vad jag ser.
Jag är tillbaka i New York igen. Spelar inte Miles Davis ”Porgy and Bess”, men Nelly Furtados ”Say It Right”. Det är ocharmigt februariväder här, fast stan är snygg ändå. Huvudpersonen i min roman reser vid ett tillfälle hit för att uppsöka glömskan. Hon skulle ha älskat kvarteren jag bor i nu. De som har läst om henne vet varför – här finns någonting i luften som hon skulle ha gillat. Lite elektriskt, lite spännande utan att så mycket nödvändigtvis händer. Nu är det vinter och mindre häng i gathörnen än förra gången jag var här, den varma våren för ett knappt år sedan. I ett par månader framöver hyr jag ett rum i Fort Greene, en av de delar av Brooklyn dit gentrifieringen ännu inte har nått. Den kommer säkert, men känns fortfarande väldigt långt borta. Sista biten i tunnelbanan är jag det enda blekansiktet i vagnen, och definitivt den enda med bagage med flygetiketter på. ”Clinton Avenue between Atlantic and Fulton”, skulle man säga om man tog taxi hit. Men det blir alltid tunnelbana, allra helst går jag. För att kunna vara nära det jag ser, besvara blickar, lyssna, samtala. Det finns gator där man bör undvika blickar och helst inte stanna upp alls, men min erfarenhet är att det sällan är någon fara så länge man är uppmärksam och håller sig i rörelse. Uppmärksamhet och rörelse blir ett sätt att leva, och är helt avgörande för mig när jag skriver. Aldrig stelna, aldrig känna mig för säker. I den stora stadsdelen Brooklyn har jag mycket kvar att utforska, områden som Bushwick, Flatlands, Bedford-Stuyvesant, Gravesend, Coney Island, Reed Hook. Men jag börjar med utsikten från mitt fönster. Är man tillräckligt uppmärksam räcker det som stimulans ett tag. Clinton Avenue, inte lika storslagen som namnet försöker påskina, men jag gillar den. När jag lyfter blicken från skärmen är detta vad jag ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar