Hur är det att vara 16 år och stå i pälsmössa, klänning och vita strumpbyxor en försommarvarm dag som den här, mitt i brusande New York när de jämnåriga latinokillarna spelar basket, hiphop och kysser tjejer i samma gathörn. Jag kan inte låta bli att undra - hormoner, adrenalin … är det bara ett påhitt? Hur många procent av dessa ungdomar gör en helt vanlig tonårsrevolt och väljer ett annat liv än sina föräldrar - eller snackar vi promille, kanske?
Det stora chassidiska området i Brooklyn är intressant, men jag känner mig alltid lite illa till mods när jag har varit där. Dels är dessa kvarter på sina håll ganska skräpiga och ruffiga. Barnen är i och för sig härliga att se, fulla med spring och i stora syskonskockar på trottoarer och gallerförsedda balkonger. Men väldigt tidigt ser de ut som små vuxna och särskilt betryckt blir jag när pojkar på elva, tolv år redan har lärt sig att vända bort blicken när de passerar mig på gatan. Alla män utom de äldsta gör det, inte bara blicken, hela kroppen vänds bort. Jag vet att jag är löjlig men efter någon timme här känner jag mig alltid lätt pestsmittad. Kvinnorna gör inget motsvarande varken mot mig eller passerande män. Igår när jag plockade upp en skallra som en tjej släppt ut genom gallerspjälorna i sin balkongbur och stack in den till mamman, var mamman mycket vänlig och småpratade lite. Det enda som känns jobbigt med kvinnorna är att de ser otroligt anemiska ut, ljusbrist, blodbrist, bleka och tärda, möjligen av de många barnen.
Jag tog några försiktiga snap-shots men det var inte populärt. När jag tagit den sista bilden av familjen här nedan, spottade någon i den mötande klungan av yngre män tre gånger. Jag antar att jag gjorde bort mig, även om jag bara fotade nackar och ryggar. Efter det blev det inga fler bilder. I alla fall inte här.
Lördag vid middagstid är en bra tid att besöka Williamsburg, fullt, fullt, med folk på gatorna. Jag hamnade mitt i de sammanstrålande lämmeltågen från olika synagogor kring Bedford och Whyte. Kulturkrocken kunde inte vara större än att som jag komma gående nedifrån de karibiska delarna av Fort Greene och Bedford-Stuyvesant där snubbar och gubbar, tandlösa och guldtandade smilar åt en och säger ”hi, sweetie, looking good today” eller ”gorgeous - don’t loose that smile of yours”, upp till gatorna i Williamsburg där männen vänder bort allt de har när de passerar. Jag har mycket lättare att hantera det förstnämnda. Det är ändå ett språk en sån som jag kan förstå, och svara på.
Jag tog en buss vidare genom de livliga polska delarna av Greenpoint. Hela vägen upp till Queens som jämfört med Brooklyn är mer slitet och ”not as pretty” som en Queens-tjej sa till mig. Utsikten över Manhattan är dock rätt hänförande från tunnelbanan, som snarare är en high-line ute i det fria ända till ändhållplatsen i Flushing. Fascinerande att se att vid en station står det bara latinamerikaner. Vid en annan är alla väntande på perrongen av asiatiskt ursprung. Jorden runt på åttio minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar