Klick!

Solen häller ner över gatorna i Brooklyn idag. Det är egentligen inte optimalt fotoväder, skuggorna blir hårda och färgerna kalla men varje väder har sin tjusning. Jag försöker vänja mig vid att rikta kameran mot levande objekt, men det tar emot. Jag bryr mig inte om att tuffingarna som passerar skrattar åt mig när jag står på ett ben bakåtböjd lutad mot ett träd i ryggknäckarvinkel för att få med en osannolikt amerikansk "Liquor"-skylt från spritförbudets 30-tal. Men jag är överkänslig mot att folk ska känna sig obekväma med att jag riktar en kamera mot dem. Det är jäkligt synd för folk i den här stan är så vansinnigt snygga, heterogena, läckra, crazy och fotogenique. Idag en casanova (in his late eigthies) på Fulton Street, såg ut som om han klev rakt ut ur 20-talet och in i vår tid, Louisiana-style, Mississippi-look, med hatt, spatserkäpp, myggjagare, blixtrande glimt i ögonen, guldtand och hela baletten. Naturligtvis brände han av ett milliondollar-leende och sa "hey sweetie", (men det gör de ju alla). Kameran glödde i fickan, men tog jag upp den? Nej. Brände bara av ett likadant leende tillbaka och sa "hey, there - have a good one". Om jag bara varit 40 år äldre hade han varit precis min kille.

En och annan förstulen bild på rörliga mänskliga objekt blir det förstås, men jag måste verkligen jobba på det här ... Jag är ju inte särskilt blyg av mig annars, inte med främlingar i alla fall. Jag pratar gärna med folk jag träffar, möter alltid blickar, men med kameran i handen känner jag mig som en förbrytare, åtminstone en fluktare, i alla fall en voyeur, och det gillar jag inte.




Förstulet och på distans, som sagt ... Till och med när jag fångar mig själv ser jag lite undanglidande och besvärad ut. Men, okej, jag gillar ju nya utmaningar, så detta att fånga främlingar på gatan i min lins får bli en av dem. Jag har trots allt världens mest diskreta kamera, så liten att den knappt syns när jag har den i handen, så oskuldsfull att den inte borde provocera någon.