Nätterna, dagarna, brinner bara så snabbt, i den här takten finns vi ju snart inte mer, kan jag inte låta bli att tänka. Tunnelbanetågen går rakt under min lånade säng och markerar tiden i jämna intervall, nästan omärkligt, en skälvning i vattenglaset vid fönstret, bara. Jag somnar lätt här, kanske är det en väldigt utdragen jetlag? Elva på kvällen känns verkligen som fem på morgonen i min kropp. Borde jag ha ställt om klockan? Men jag vill veta vad klockan är där mina barn är, det ger mig en känsla av att vara närmre dem och ha lite koll, hur illusoriskt den känslan än är.
Jag somnar lätt, sover lätt, drömmer lätt, vaknar lätt och vet inte alls var jag är. Nätterna är röda och slamriga, sirener, artificiellt ljus, hela tiden röster på gatan utanför. Igår när jag inte kunde somna hade jag filmfestival de lux med mig själv istället, en söt, en syrlig och en sensuell, ”Lars and the Real Girl” ”Margot at the Wedding” och ”In the Cut”. Bra allihop, även om ingen av dem gick upp mot ”Fish Tank” av Andrea Arnold som jag såg på bio häromdagen, den var sensibel, smart, soft och såå sanslöst rörande.
Och så måste jag ju hinna jobba också ... skriva, skriva ... inte lätt när man har världens outtömligaste stad utanför dörren. Men snart bär det av hem till verkligheten igen, inte för att det inte går att skriva där, jag hade bara den fåfänga förhoppningen att hinna så himla mycket här.
Jag har kommit på, för egen del iallafall, att "hinna" är skrivandets värsta fiende. Bara när jag säger att jag gott kan låta det ta lite tid, så flödar det. Frustrerande men högst verkligt.
SvaraRaderaNilla, jag vet, så sant, jag är född otålig, det är bara det. Att jag skulle bli just romanförfattare är väldigt motsägelsefullt egentligen. Dagsvers skulle passa mig bättre som är sprinter och inte maratonlöpare, egentligen. Fast jag älskar också de här stora tidskrävande och helt uppslukande projekten som romanerna är.
SvaraRadera